Ukraina-Sverige. 2-1 Krönika.

Efter 11 år av enträget riskminimerande anpassningsfotboll under Lars Lagerbäck skrek vi, en hel nation efter mer.
Självklart var vi glada över att ha kvalificerat oss till så många mästerskap, det är underbart att få vara med.
Men vi vill mer än bara få vara med, vi vill få drömma.
Vi vill flyga högt och vi vill få dansa utan tanke på en morgondag.
Vi vill, om så bara en endaste gång våga bjuda upp klassens snyggaste tjej utan att ha en tanke på om hon kommer skratta åt oss dagen efter.

In kom en man som förkroppsligade allt vi börjat viska om.
Erik Hamrén, en stilig men lite stollig drömmare som minsann tänkte bjuda upp klassens snyggaste tjej.
En man som minsann tänkte plocka fram alla våra vackra sidor och låtsas som om det inte fanns några andra.
Vi var fast beslutna att drömma högt och utmana toppen.
Men problemet med skavanker, med brister är dock att hur mycket man än framhäver allting annat så finns de fortfarande kvar där.
Det finns alltid en kväll, ett ljus, en morgon där sminket brustit eller spacklet släppt som visar upp sprickan.

Fotboll handlar till stor del om att maximera sina styrkor, där har vi Erik Hamrén en drömmare med en tydlig vision om den fotboll han vill spela.
Fotboll handlar dock än mer om att veta om sina begränsningar och minimera dessa, där försökte våra drömmars infriare fuska.
Istället för att reparera bygget där sprickorna fanns så bättrade man på det som redan såg bra ut.
Problemet var att sprickan satt i grunden, i vad som varit den svenska tryggheten i alla år.
Under Lagerbäck hade vi ett landslag som aldrig tillät oss att lyfta, men vi hade även ett landslag som aldrig sprack i grunden.
Jag vill inte missuppfattas, jag delar Erik Hamréns vision.
Jag skanderade länge för ett byte och jag är glad att Sverige 2012 är ett lag som vill, som vågar.
Jag kan beundra det hopplöst romantiska i att stå fast vid en ideologi.
Dock finns det ett jobb att sköta och romantiken får inte stå i vägen för plikterna.

Bristen på mästerskapsrutin lös igenom.

Med en startelva dopad av offensiv kraft och högtflygande drömmar glömde någon bort att informera vår förbundskapten att i ett mästerskap upphör vissa naturlagar att gälla.
En pumpad dröm kan flyga högt likaväl som den kan pysa ur.
En annars stark, klok och värderande spelare kan krympa eller växa av Du Gamla, Du Frias första mäktiga toner.
I ett bygge av drömmar får man inte tappa cementen som håller allting rotat.
Där sken bristen på mästerskapsrutin igenom hos vår förbundskapten.
Och när hela Europa såg redan efter 20 minuter att Ukraina gjorde precis som de ville längs sin högerkant stod Erik Hamrén och kramade en dröm istället för att agera.
Mästerkapsnerverna tryckte på och halvtidsvilan kom som en skänk från ovan.
I andra halvlek flög Sverige på sina drömmar igen, Rasmus och Zlatan kombinationsspelade för första gången i matchen, Seb Larsson kom till inlägg och Toivonen hittade små vrickningar.
Utdelningen kom så förlösande och självklar med det första anfallet där Sverige fått in mer än en person i straffområdet.
Toivonen vred och vände, tråcklade fram bollen till Kim som tryckte in den lågt mot mål och när Zlatan vinklar sina fötter i en skarv ser de ju ut att vara i storlek 68.

Med de nödvändiga lite mer cyniska taktiska förändringarna hade vi inte behövt tappa detta på det sätt vi gjorde.
Men Zlatan må ha erövrat Schevas målrekord i Milan, men skyttekungen tänkte fan inte låta sig knäckas i landslagströjan, på sin egen hemma plan.
Höga på ledningsmålet missade man de avgörande sekunderna i försvarsspelet och att Ukrainas mål skulle komma via inlägg från högerkanten var snarare en fråga om när och inte om.

Nerverna darrade i de mästerskapsdebuterande benen och det var inte förrän Lustig lyckats med konststycket att tappa markering på en stolpe som de nödvändiga taktiska förändringarna genomfördes.
Anders Svensson, spelaren med överlägset flest landskamper i ryggen in i mitten, Elm ut till vänster och Toivonen ut.
Men Sverige var ett slaget lag vid denna tidpunkt.
Drömmarna, visionerna, förhoppningarna hade inte balanserats upp med en verklighetsförankring.
Det är som det är med historia, den tenderar att upprepa sig.

1709 utkämpades Slaget vid Poltava i vad som idag är Ukraina.
Såhär beskrivs slaget:
Den svenska grundtaktiken var enligt följande: Den svenska armén skulle snabbt och smidigt ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Faktum var att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri.
Slaget har gett upphov till det ryska talesättet ”Slagen som en svensk vid Poltava” för att beskriva någon som är helt handfallen och maktlös.

När Erik Hamréns offensiva dröm med att vara ett spelförande lag inte infriades det minsta stod han handfallen istället för handlingskraftig och tydlig.
Slagen som en Svensk vid Poltava.
Jag hoppas att han lär sig som efter senaste smällen mot Holland.
Han har förmågan och han är inte stolt till dumdristighet.
Blott en smula överromantisk.

Idag är en dag för reflektion, en dag för analys och jag hoppas att varenda spelare och särskilt ledare tar sig en ordentlig titt i spegeln.
Vi gav oss själva värsta tänkbara utgångsläge.
Klassens snyggaste tjej skrattade åt vårt försök att dansa och våra drömmar slogs i kras.
Men det fina med vackra tjejer och danser är att det kommer alltid en ny helg, en ny dans och då och då… en ny tjej.
På fredag kommer dansgolvet stå där i all sin prakt igen och vi vet innerst inne, trots nederlaget att vi kommer att göra oss i ordning med fjärilar i magen lika förväntansfulla som den allra första dansen vi nånsin gick på.
Det finns en nystart för allt, vi bryter ihop och vi växer.
Lite mer försiktiga, lite mer cyniska.
Genom hela livet, genom Fotbolls EM.

England och Frankrike kvar.
Nu kör vi, låt oss fortsätta drömma tillsammans.