Uppdrag Rom: Svängdörrar,HIF-backar och språkgenier

Det sägs att alla vägar bär till Rom. Det vete tusan hur det egentligen förhåller sig med den saken. En sak som jag tvärsäkert kan uttala mig om är att det inte alltid är en picknick att ta sig ifrån ovan nämnda stad. Efter att ha spenderat fem dagars semester skulle jag i onsdags bege mig hemåt igen och det såg ett tag ut att vara lättare sagt än gjort. En hypernervös italiensk flicksnärta i Lufthansadisken ville inte släppa igenom min väska utan satte den i Standbyläge och jag fick snällt vänta vid incheckningsdisken tills hon behagade släppa standbykarantänen. Och då hör det till saken att jag först fått brottas i en oformlig kö till Checkin-automaterna. Med ca 40 minuter till takeoff så släppte den språkbegåvade väskmussolinin iväg mig med ett ”Sorry for the disease”. Jodåsåatt…

När det gäller fotbollstaktik och spelförståelse så är Zedenek Zeman en tränare som man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta över. Hans lag är alltid konstituerade och orkestrerade på ett sätt som gör att det blir svängdörrar på båda hållen. Tänk er en inverterad Lasse Lagerbäck så hajar ni.

Den sedan närmare 40 år italiensknaturaliserade tjecken sägs vara en impopulär man i Rom för tillfället. Om det var den orsaken som gjorde att endast 38000 tog sig till Olympiastadion i söndags vet jag inte. Men för oss som var på plats så var den totala upplevelsen inte i närheten densamma som när man ser en Bundesligamatch eller för den delen en match i den kokande grytan på Mestalla, för att ta ett par exempel.

Ser man till startelvan som Zeman ställde på benen så är den onekligen extremt framtung. Med italienske landslagsmannen Osvaldo, den gamle mästarregissören Totti och den något överskattade mittfältsdynamon Daniele de Rossi så kan man sätta press på vilket lag som helst. Juvelen i huvudstadskronan heter ändå Erik Lamela. Den flyfotade argentinske forwarden visade i perioder vilken världsspelare i vardande han är. Tyvärr ville han, precis som hela Roma förövrigt, inte spela så långa stunder åt gången och då blir det som det blir.

Precis så vassa som Roma är framåt, så svajiga är de bakåt. Låt vara att de har en målvakt av god Europaklass i Stekelenburg. Men försvaret i övrigt är inte något att skriva hem om. Nyckeln till den överlägsna första halvtimmen för Roma var att Osvaldo och Lamela såg ut att ha bestämt sig för att jaga Udineses backar till världens ände. Samtidigt såg den inspirerade De Rossi till att suga upp de bollar som kom in däremellan. När Roma spelar ett så högt och fokuserat försvarsspel ges Totti tid att väva sitt fantastiska nät av passningar som han har få övermän i när han är på det humöret.

Efter en halvtimmes spel så kroknade Osvaldo något samtidigt som Lamela inte sprang lika mycket. Då fick De Rossi och den mycket begränsade greken Tachtisidis för mycket att göra. Detta hade man kunnat lösa om backlinjen bara legat tight tillsammans med sitt centrala fält. Men backlinjens oförmåga eller dåliga fokusering gjorde att det bildades en gata mellan backlinje och mittfält att operera i. Detta frigjorde i sin tur ytor för den ständigt löpande di Natale att riva upp fåror i.

När jag huserade i sundets pärla Helsingborg i åtta år så fick vi under två säsonger stifta bekantskap med den brasilianske backen Leandro Castán. Det är ingen överdrift att påstå att han inte gjorde många människor glada under sin sejour i Helsingborg, och även om han naturligtvis utvecklats sen dess så är det naturligtvis ingen back som man bygger en backlinje med Europaambitioner kring. Gång efter annan så hamnade Castán på mellanhand, framförallt i sidled. Den stora missen var dock som sagt hans oförmåga att lyfta fram sin backlinje för att täppa till luckan som uppstår bakom mittfältet.

När det återstod tre minuter på klockan hamnade Castán sen på mellanhand i straffområdet och rev ner en Udinesespelare. Den situationen i sig var i och för sig en 50-50 situation, men i det stora hela var det inte alls orättvist att Udinese i det läget fick en chans att avgöra. Di Natale gick fram och exekuterade en s.k ”Panenkastraff”, döpt efter den legendariske tjecken Antonin Panenka som avgjorde EM-finalen 1976 med en elegant och retfull chip mitt i målet.

Roma får slicka såren och ta nya tag. Man har i veckan ådragit sig ytterligare en 3-2 förlust mot Parma. Vill Zeman att laget på allvar ska vara med i racet om Champions Leagueplatser så måste man göra något drastiskt åt försvarsspelet. För just nu är det ungefär lika effektivt som en incheckningsdisk på Fiumicino-flygplatsen.

Jag kommer noggrant att följa deras försök att rätta till försvarsspelet innan jag, om fyra veckor, sätter mig på ett flyg till Manchester. Om effektiviteten på Manchesters flygplats är som sist jag var där så kommer inget att finnas att rapportera därifrån. Då sätter jag istället tänderna endast i Premier Leaugemötet mellan Liverpool och Southampton. Det är ett tufft jobb att vara resande fotbollskrönikör…

 

Leave a Comment